"Varför kan du bara inte säga det?" Frågade han lågt och tittade upp mot den stjärnklara himlen.

 

"Jag kan inte" Svarade jag och suckade tyst, Men det blev i alla fall ett litet rökmoln efter min varma andedräkt i den kalla vinterluften.

 

Jag skrapade med ena foten i snön och tittade sedan upp mot den mörka himlen, Som hade tusen stjärnor som lyste starkt och klart. Min blick fördes ner från den vackra himlen ner till Jason's ansikte.

 

Han stod i mörkret och stampade med den ena foten löst i marken otåligt. Jag kunde inte se honom, Det var för mörkt. Han kunde säkert se mig, eftersom jag stod under gatulyktan. Jag ville se hans ögon, så att jag kunde avgöra hur jag skulle säga det eller när.

 

Hans ögon brukar oftast vara gyllenbruna, Men dom ändrar nyanser för vilket humör han är på.

 

Gyllenbruna vid glädje, Lycka och kärlek.

Mörkbruna vid Besvikelse, ledsenhet och lust.

Svarta vid argsinthet, ursinne och hämndlystenhet.

 

Jag får skylla mig själv, som valde den här platsen. Man ska inte ta mörka platser som bara har en gatulykta, om man måste prata och se den andres ansikte.

 

Jag kollade ut mot den is belagda sjön, som gnistrade under fullmånens sken. Jag hörde hur Jason suckade och mumlade för sig själv och sen hur snön började knarra.

 

Jag kollade upp och såg hur Jason började gå här ifrån. Hela min kropp stack till av smärta och jag kämpade för att hålla tårarna inne.

 

Jag öppnade munnen flera gånger för att få honom att stanna, men lyckades inte. Det tog i hela min kropp att få fram någonting, det kom bara fram som små viskningar.

 

"Jase!" Äntligen fick jag ur mig någonting, Han stannade och vände sig om mot mig och nu såg jag hans ögon tack vare lyset från hans bil.

 

Dom var svarta.

 

Jag måste få det sagt.

 

"Vad är det då!?" Väste han fram mellan samman bitna tänder.

 

"Låt mig förklara!" sa jag och tittade in i hans nu svartare ögon som bara var några centimeter ifrån mig. Han andades högt och hela stället var säkert fyllt av rök från hans mun. Han skakade på huvudet och backade ett steg för att sedan sucka och dra ena handen över ansiktet.

 

"Vad är det som är så svårt, Rio?"  Frågade han lugnt. Det är nackdelen med att ha en pojkvän som är bipolär. Hans humör svänger mer än mina PMS dagar.

 

Jag suckade, Ska jag verkligen säga det? Ska jag vara självisk och bara tänka på oss?

 

Men jag vill inte  sätta oss två i fara, eller mindre min familj. Jag skulle inte gått vidare med att träffa Jason. Han var farlig, eller rättare sagt, hans livsstil.

 

Om jag ska säga det här, så som Jason många gånger varnat mig om, Kommer jag att bli en perfekt måltavla för hans fiender då? Eller kommer min familj vara det?

 

Jag stod inför två val, Säga det jag till Jason eller välja min familj och aldrig träffa Jason mer.

 

Jag skrapade med ena skospetsen i snön, och tittade upp på Jason. Min alldedes egna Jason, Jason McCann. Den gulliga och snälla killen jag över tre år nu.

 

Men han är en brottsling, En mördare.

 

Mitt samvete mot argumenterar på vad jag ska göra nu, Det är inget bra val. Men jag har alltid velat leva i en liten fara. Bara för att testa mig själv.

 

Jason suckade ännu en gång och tittade ner på mig från där han stod, ungefär en meter ifrån mig. Han hade små kristallaktiga snöflingor i håret som stod, nu i perfekt skick. Han måste fixat det för ett litet tag sedan.

 

Han svalde och gav mig en allvarlig blick med sina nu mörkbruna ögon.

 

Jag måste säga det.

 

Jag öppnade munnen flera gånger redo att säga det, men det tog stopp. Jag kunde inte. Det gick inte. En suck for ur min mun och jag tog det andra valet istället. Det blir bäst så tror jag. Jag öppnade munnen och sa det högt och tydligt.