Previous;

Pilarna från honom pekade på 5 andra killar, Som det inte stod någonting om.

Runt omkring 'Jason' var det en massa röda ringar och ett litet nummer fanns i ena hörnet. 240.

_______________________________________________________________________________________

 Jag ställde mig i duschen och lät det varma vattnet rinna över min kropp. Minnerna från källaren strömmade över mig, som vattnet från duschen gjorde nu. Jag hade sprungit upp från källaren så fort jag kunde och låst in mig i mitt rum. Ståt där ett tag och sen bestämt mig för att hoppa in i duschen.Vad var det där för ställe? Vad gör Derek och killarna där nere? Vad är det med alla personer på väggarna, och varför är vissa i för kryssade?

Duschen får mig alltid på andra tankar, eller  i alla fall att tänka på sakerna.

Som på mor och far.

 

 

'Rachel, 47 och Eric, 48 Shayne, Advokater i en av världens bästa advokatbyrå. Två barn, Derek, 19. Rio, 16.

 

Brott;

Allvarlig misshandel av dottern Rio, Stöld av advokatsbyrån och Mord.

 

Register;

Rachel: Tre års fängelse för narkotikabrott, Antaglien där hon mötte sin 'Make'

Eric: 15 års fängelse för mord på sina syskon.

Frisläppta den 15/2- 94.

 

 Hur kunde Derek, min egna bror hålla all den här infon ifrån mig? Hur fick han ens tag i den? alla tankar for runt i mitt huvud.Vem var pojken med de svarta ögonen och det bruna spetsiga håret? Jason McCann eller vad han hette, vem var han? Och varför stod det 'Uppdrag 239' på dokumentet med mina föräldrars register? Är det ens sant, Det som stod där i? Det ända jag vet är sant, Är det där med misshandel. Men hur kan dom veta allt det där, Och att jag blev misshandlad?

Jag vaknade upp ur mina tankar när någon bankar på toa dörren.

"Ey, sis lever du en?" hör jag Derek ropa bakom dörren. Jag stängde av vattnet.

"Nej, jag är död" svarade jag och drog handduken runt min blöta kropp.

"Hahaha" hörde jag Dereks skratt innan han antagligen gick iväg.

När jag hade fått på mig min pyjamas och satt upp håret i en knut på huvudet, samt borstat mina tänder var jag redo att sova.

Jag öppnade försiktigt dörren och tittade runt, det var bäcksvart och man hörde bara låga röster från köket. Försiktigt tassade jag mot köket och tittade vilka som var där, Liam och Ray tror jag han hette. Jag var inte helt säker då den som troligen är Ray sitter med ryggen emot mig och Liam med ansiktet mot mitt håll. Jag kan inte höra exakt vad dom säger men med Liams ansiktsuttryck verkar det vara något viktigt.

Jag gäspade och vände på mig för att sedan springa uppför trappan och stänga min dörr tyst och sedan gå fram mot sängen. Väl där såg jag ett kuvert ligga på kudden och på stod det 'Rio' med snirkliga bokstäver. Jag tittade konstigt på det och tog tag i det och kollade på framsidan av det. Jag satte mig ner i sängen och öppnade brevet försiktigt. Jag drog ur det lilla pappret och vek ut det sakta, så att det inte gick sönder.

Nyfikenheten gick i tusen bitar när jag såg dom snirkliga enkla bokstäverna som prydde mitten av pappret.

 

"Wait"  

                   - JM.

 

Jag suckade och la kuvertet på sängen, För att sedan frysa till is. Något rörde sig här inne. Det lät som fotsteg.

 "Vänta," Viskade en mörk och raspig röst rakt i mitt öra, Jag ville vända mig om och kolla vem det var men rädslan tog över. Jag satt helt fastfrusen i sängen. Jag kunde inte ens vrida på mina ögon.

 

Det small till bakom mig och det fick mig att vakna ur den skräckfyllda transen jag var i alledes nyss. Jag kollade snabbt bak och såg att fönsterna var öppna. Vem var det i mitt rum? Var den här när jag duschade? hur kom den ens in? Mitt hjärta dunkade fort i bröstet på mig och jag skyndade mig över till fönstrena. Jag kollade ut i den becksvarta kyliga natten och huttrade till. Hur fan kom personen ner i från taket? Den kan ju bara inte hoppa. Jag stängde fönstrena fort och hade iför gardinerna, Sedan gick jag långsamt till sängen och kurade ihop mig under det fluffiga täcket.  Vad menar personen med 'Vänta'? Vad ska jag vänta på? Tänker den göra något? Tänk om personen kommer tillbaka?

Efter en tung kväll kände hur jag sakta slappnade av och hur mörkret omfamnade mig.

 

"Rio" Viskade en röst jag mycket väl kände igen och mörkret runt omkring mig försvann sakta.

"Är du vaken..?" Viskade Derek igen och satte sig ner bredvid mig på sängen. Det kändes skönt att ha honom här, Nu behöver jag inte oroa mig om den där personen. Jag svarade med ett litet 'Mhm' och öppnade ögonen lite grann. "Tänkte bara kolla hur det var med dig.." sa han och kliade sig i nacken. Vilket fick mig att genast förstå vad han pratade om. Jag nickade löst och tittade på honom.

"Jag kan bara inte fatta att dom bara slängde ut oss.." Sa jag och kollade ledset på mina händer.

"Inte jag heller, men vi ska ha det bättre nu." sa han och böjde sig fram mot mig. Vi möttes i en kram och jag lät tårarna falla. Undra hur dom mår nu, När dom slängt ut oss. Dom har säkert fest och firar att vi äntligen är borta ifrån dem. Tankarna fick mer tårar att falla och Derek började att vagga mig fram och tillbaka.

"Sis, Det kommer att bli bra, Vi behöver inte dom. Jag lovar att ta hand om dig."

Meningen fick mig att lugna ner och jag kände hur utmattningen tog över och mörkret omfamnade mig fort.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Brödrosten small till och mina rostade mackor hoppade upp. Jag vände mig om och tog dom brännheta mackorna för att sedan bre smör på dem och ha på en skiva skinka. Jag rörde om i min mugg med o´boy och tog en slurp för att sedan ta en tugga av en av mackorna. Jag tittade ut i fönstret och såg postbilen åka förbi, och bestämde mig för att gå ut och hämta det. Jag tog på mig ett par stora blåa foppatofflor som stod i hallen och gick ut i det kalla vädret.

 

När jag kom in igen med den kalla tidningen i handen, tog jag av de för stora foppatofflorna och satte mig till rätta i köksstolen med min frukost framför mig. Jag gjorde lite plats och bredde ut tidningen framför mig, Min blick fastnade på tidningens stora svarta rubrik.

 

"Två personer försvunna i känt bostadsområde"

Två personer i 40-års åldern har försvunnit från sitt hem igår natt. Polisen tror sig att det handlar om en kidnappning, Då folk har sett ett gäng grabbar på kvällskvisten.

Läs mer på sida 34 - 36.

 

Jag ryckte på axlarna och bläddrade fram till sida 34, Då jag var uttråkad och hade inget bättre för mig.

 

"Springdale kidnappningen"

Två personer i 40-års åldern tros har blivit kidnappade i sitt eget hem igår natt. Det ända polisen vet är att det var ett grabbgäng som strosade på gatorna här i Springdale, Och att personerna som blivit kidnappade eller försvunna heter Eric och Rachel Shayne.

 

Mitt hjärta stannade och jag hade svårt att andas. Är mina föräldrar försvunna? Jag som trodde att dom skulle vara bakfulla i tre veckor typ. Jag tittade skakigt på bilderna av mina föräldrar i tidningen och på mitt gamla hem. Vem har kunnat gjort så här mot dem? Jag fortsatte att läsa lite längre ner i texten.

 

'Dom två personerna försvann helt spårlöst från deras hem i går runt halv nio tiden, Ingen såg vad som hände men två vittnen har polisen i alla fall funnit.

- Jag såg 6 stycken grabbar gå runt det här kvarteret flera gånger och dom kollade ofta på huset.

Berättar en av vittnena och kollar oroligt på paret Shaynes hus.

- Den där familjen var så trevlig, Synd bara att ungarna deras försvann i förrgår. Fortsätter han och kliar sig löst i huvudet. Ja, Undra vart barnen tog vägen? Vad har egentligen hänt i detta hus?

Svar på det får ni senare, Detta är allt vi vet hittils och vi gör så gott som möjligt att klura ut alltihopa.

 

Skräckslaget kastade jag bort tidningen över bordet och tittade ut mot fönstret. Jag kände paniken krypa upp i mig och jag kollade sedan på klockan, Dom har varit försvunna i 12 hela timmar. Hoppas inget hemskt händer med dem. Mina ögon började att brännas och jag skakade huvudet i misstrohet. Vad är det som har hänt? Jag lät tårarna rinna och jag la mitt huvud ner på bordet. Men jag grät inte för att dom var försvunna. Jag grät för att det känns som ett stort hål i mig, Det ska inte kännas så här. Inte efter vad dom gjort mot mig.

Jag ska inte vara den som ber om förlåtelse och ber för mitt liv neranför deras knän.

Det ska dom göra, För mig.

Jag vill inte tycka synd om dem, Dom har aldrig tyckt synd om mig. Dom hatar mig, och jag hatar dem. Enkelt. Varför känner jag så här just nu då?

Jag snörvlade till och gick in på toan för att ta bort mascaran som runnit ner för mina kinder och tvätta ansiktet så att det ser friskt ut igen.

När jag kliver ut från toan sitter Liam, Derek och Ray i köket.

"God morgon, sis"  säger Derek och ler. Jag mumlar ett god morgon och plockar sedan undan mitt.

"Har du läst tidningen, Derek?" frågar jag. "Mor och far är försvunna" fortsätter jag och några tårar börjar rinna längs mina kinder.

Jag tittar ner och ser i ögonvrån hur killarna byter blickar med varandra. Sedan hör jag en stol dras ut och plötsligt är jag i någons trygga famn. Jag tittar upp och möter min bros trygga blick.

"Allt kommer ordna sig, sis" säger Derek ock kramar mig hårdare. Mitt upp i allt knackar det på dörren.

Jag flyger ur Dereks famn och rusar mot dörren i hop att det är mor och far som står utanför.

När dörren slås upp så blir jag besviken, Men ändå hoppfull.

 

Det var polisen.

"Hej, mitt namn är Logan McGarret och detta är min kollega Lindsay Brooks." Sa en man i kanske 50 års åldern och pekade på sin kollega som verkade vara runt 20 års åldern. Jag nickade på huvudet och jag hörde hur grabbarna började samlas bakom mig och jag kunde höra någon av dem säga "Shit, Pax för henne".

Jag himlade med ögonen och lät dem kliva in.

"Jag skulle vilja prata med Derek och Rio, är dom i närheten?" frågade Logan snoffsigt och kollade runt omkring sig. Jag suckade och kollade på Derek.

"Jag är Derek, och det här är min syrra Rio." Sa han och la ena armen runt omkring mig.

Logan log och frågade om vi kunde ta och sätta oss ner någonstans, Vilket vi gjorde. Vi tog plats i köket och jag frågade om de ville ha något att dricka, vilket båda två tackade nej till.

"Så, Ni vet väll vad som har hänt va?" Frågade Logan och tittade på oss allvarligt.

Vi nickade och kollade på honom.

"Ja, men bara en fråga. Hur visste ni att vi var här?" Frågade Derek och korsade sina armar.

"Det stod i ägarbeviset på huset" svarade Logan surt och kollade på Derek.

Jag zoomade ut och lyssnade inte värst mycket på vad dom sa till varandra, Bara att Logan sa att han vet vilken typ av grabb Derek är och att han ska hålla koll på honom

.

 

 

Derek svarade med något snoffsigt tillbaka som fick Logan och Lindsay att gå.

"Vad sa du till dem?" frågade jag och kollade på honom.

"Inget särskilt, Dom anklagade mig för att ha kidnappat mor och far." Sa han och fnyste för att sedan jogga ner till källaren där killarna troligen är.

Någonting sa mig att Derek hade något med våra föräldrars försvinnande och han hade något hemligt för sig.

Jag måste ner i källaren igen.

Men hur? Jag kommer nog aldrig få chansen att gå ner där igen.

 

____________________________________________________________________________________

 

Previous;

"Oh, du har mött grabbarna. Dom bor här, Rio." Sa han och ryckte på axlarna.

"Sa inte Liam det igår?" Undrade han sen och började gå mot köket.

"Nej.." Sa jag och följde med bakom Derek.

"Dom är inte farliga, Bara så du vet" Sa Derek och vände sig om snabbt och blinkade med ena ögat.

Jag suckade, Som om det kommer att hjälpa.

Jag tvärstannade framför köket och tittade panikslaget på Derek. Jag är inte den som gillar att träffa nya människor.

"Kom igen syrran, Dom är inte farliga!" Utbrast Derek och puttade in mig i köket.

_________________________________________________________________________________________

 

Jag snubblade in i köket och alla okända killars blickar hamnade på mig.

Bra, Rio första intrycket och du skämmer ut dig själv...som vanligt.

Jag rodnade och tittade bak på Derek.

"Det är ingen fara,sis" flinade Derek och hoppade upp på diskbänken, eftersom att alla stolar var upptagna.

Jag suckade tyst och min blick fastnade på Liam.

Tänk att jag berättade min hemlighet för honom.

"Ey, sis hörde du?" sa Derek.

Jag skakade på huvudet och rodnade ännu mer.

Bra jobbat, Rio!

Derek kollade på killarna och nickade.

"Jag är Damien" började den unga killen, Han är säkert i min ålder. Han hade mörkt kort hår och bruna ögon.

"Ray" sa en stor muskulös kille med mörkt hår och isblåa ögon.

"Mick" Sa en kille med Brunt hår och fina grönblåa ögon.

"Mig känner du ju redan" Sa Liam och blinkade med ena ögat.

Dörren slogs plötsligt upp ute i hallen och alla killarna reste sig fort upp och kollade hemlighetsfullt på dörröppningen bakom mig.

 

Jag vände mig fort och backade lite, för att sedan råka backa rakt in i någons bröstkorg. Jag kollade snabbt upp och såg Liam kolla ner på mig med ett stort leende. Han la ena armen runt min midja och föste mig bak bakom honom. Vi hörde en mumlande röst och hur den stampade fort in mot köket,

"Vad ska vi göra idag då grabbar? Sprä-" Det klev in en kille i köket och han tvärstannade och slutade prata så fort han såg mig. Hans smutsblonda hår låg lite till ruffsatt och fluffigt i ett försök till en bakåtslickad stil, Och dom gröna ögonen kollade intensivt på mig. Jag kollade ner i golvet och gick lite åt sidan så att jag stod helt bakom Liam och gömde mig. Jag kände mig trygg med honom.

"Men vem har vi här då?" Frågade killen i dörröppningen med en liten hint av förundran i rösten.

"Jack, Lägg av." Sa Derek mörkt och gick fram till 'Jack'.

"Det är min syster" Sa han sedan och la armen runt Jack, Som fnyste och kollade på Derek.

"Jag visste inte att du kunde ha någon snygg i din familj" Sa han och kollade över på mig. Rodnaden spreds sig fort på mina kinder igen och jag tittade ner i golvet.

Jack kollade sedan på Liam som stod blixtstilla framför mig och ett litet leende bildades på Jacks läppar.

"Jaså. Liam, En ny leksak ser jag"  Sa Jack och kollade kallt mot Liam som huffade till och skakade på huvudet.

"Aldrig, det är ju Dereks syrra." Mumlade han och sköt en allvarlig blick mot Jack.

"I don't see why"

 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

 Jag slängde mig frustrerat ner i sängen och stönade till av irritation. Vad menar Jack med  'En ny leksak'? Jag gillar inte ens Liam, Och Liam gillar inte mig. Jag råkade känna mig nere, Och berättade min hemlighet. Det är allt. Varför tänker jag ens på det här? Jag drog irriterat min hand över ansiktet och pustade ut. Efter den lilla konfrontationen Liam och Jack hade, fick jag reda på att Jack kom från Canada. Därför pratade han engelska ibland. Liam och jag pratade efter, Men han ville inte säga varför jag blev kallad leksak. Inte heller varför Jack sa 'I don't see why' Liam vägrade att berätta, Även fast jag sagt min hemlighet till honom.

Frustrerat drog jag fram min mobil och knappade in ett välbekant nummer. Tonerna ekade i bakrunden och efter ett tag hörde man den vänliga rösten säga ett glatt "Hej, Rushy!"

Rushy var mitt bardomsnamn, Jag fick det för jag alltid rusade med allt.

"Hej, John!" Sa jag glatt och log ett stort leende.

"Och du ringde för..?" Frågade han gulligt och jag kan tänka mig hur han ler sitt busiga leende.

"Vill du med ut och käka?" Frågade jag glatt och började gå ner till vardagsrummet, då jag inte orkar stå still.

Han hummade till och tänkte efter ett tag. "Nu..?" Frågade han och lät lite bekymrad.

Jag nickade men kom på att han inte kan se mig, så jag svarade med ett enkelt 'Mmm'

John suckade i telefonluren och det hördes lite hur han börjde gå runt i sitt rum.

"Jag vet inte om jag kan.." Sa han och lät lite ledsen. Jag hummade till och la min lugg bakom ena örat.

"Varför inte?" sa jag och tittade ner i golvet i hallen. Min blick gick över hela hallen och fastnade på dörren jag såg igår. Undra vart den går?

"Jag ska till mina släktingar.." Mumlade han och jag hörde att han ljög.

 

Jag bestämde mig för att inte bry mig om det och bara spela med.

"Oh..Okej, Ses!" Sa jag och fick bara ett 'Mm' till svar innan samtalet bröts. Undra vad det var med honom idag då? Var han tvungen att ljuga också? Jag suckade och drog ena handen genom mitt hår och la tillbaka mobilen i jeansfickan. Jag gick fram mot dörren och tittade på den länge, Vad finns där inne? Nyfiket la jag handen på handtaget och tröck ner det försiktigt, Och drog den lite löst mot mig.

Den var låst.

Varför är den låst?

 Nyfikenheten blev starkare och jag la ena örat imot dörren, För att se om det hörs något.

Och det gjorde det.

En massa röster, Stressade, Lugna och normala.

Plötsligt slutade alla röster och mina andetag fastnade i halsen på mig. Jag backade snabbt därifrån och sprang in i köket. Väl där inne suckade jag av lättnad och tog ett glas för att fylla det med iskallt vatten. Jag kollade snabbt in mot hallen och såg ingenting. Tänk om 'Dom hörde mig? Eller vad det 'Dom'?

Jag skakade huvudet och skrattade åt mig själv, Vad fan tänker jag på?

Jag gick vidare in till vardagsrummet och slog mig ner i soffan för att sedan slå på tv:n.

MTV, TeenWolf. Det bästa som någonsin hänt mig. Jag suckade av nöjdhet och la mig tillbaka i soffan, För att sedan gosa in mig i en av dom stora kuddarna som fanns där.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

TeenWolf började dra sig mot sitt slut och det började att bli ganska så mörkt ute. Jag tittade trött på tv:n och suckade. Vad finns det att göra? John är hos sina 'släktingar' och Derek med sitt 'crew' har jag inte sett på ett tag. På tal om det, Vart är dom? Jag satte mig upp i soffan och kollade runt lite grann, för att sedan frysa till is.

Dörrhandtaget i hallen gick ner.

Dörren for upp och jag flög tillbaka i soffan och kurade ihop mig.

Ut stiger Derek, Följt av alla dom andra killarna.

Lättnaden for över mig och jag slappnade av. Det där ska dom få ångra senare. Jag tittade undrande på dem när dom viskade och började att klä på sig ytterkläderna.

"Ey, Rio! Vi sticker ut ett tag!" Ropade Derek och vinkade som ett hejdå.

Det är som vanligt, Han sticker, Kommer hem antingen full eller helt vansinnigt arg.

Helt ärligt, Jag gillar den fulla Derek. Han är så gullig, Han säger dom saker man aldrig trott skulle kunna komma ur den där grabben. Vilket jag brukar reta honom för, men sen får han hämd. Så det är inte lika kul.

När alla killar gått ut genom dörren, Så börjar jag att titta på ett program jag aldrig sett på MTV. Vad var det, det hette...Catfish eller något. Det verkade ganska bra faktiskt. Men något annat fångade min uppmärksamhet.

Dörren till det mystiska stället var öppen. 

Jag tittade ner i trappen, det var mörkt. Jag tvekade. Skulle jag gå ner? Tänk om de kommer på mig? Jag sprang in i köket och tittade ut igenom fönstret, ingen Derek = inte resten av killarna heller.

Jag gick försiktigt till den mystiska dörren och öppnade den helt för att sedan smyga ner för trappan. Jag tittade mig omkring efter lysknappen, när jag väl hittade den tändes hela källaren och efter det stängde jag försiktigt dörren.

Väl nere fanns det en lång gång och en dörr längst bort. Försiktigt gick jag dit och öppnade den. Till min förvåning var den inte låst.

Rummet var mörkt och min hand vandrade längst väggen efter ett försök att hitta lys-knappen, vilket den lyckades med. Snart var rummet ljust och jag kunde se.

Mitt framför mig stod det ett bord och ett gäng stolar som var utdragna, samt massvis med papper och kartor på bordet. Längs väggarna stod det hyllor och 'dokument hållare' som var prydda med etiketter. Nyfiken som jag är gick jag först till bordet och tittade på papprena och sedan övergick jag till den stora kartan som låg mitt på bordet. Kartan hade några röda ringar och sträck, och jag kände igen min brors klotter på vissa papper. Min enda tanke var: Vad håller de på med?

Jag tog en närmare titt på kartan och förstod att kartan var över hela staden. Ringarna var utmärkta på byggnader, och olika platser. Stora övergivna lasthus och små villor på ställen folk aldrig skulle vara på.

Vad ska Derek och dom, med det här till?

Jag kollade snabbt mot korridoren för att kolla om killarna har kommit tillbaka, men det hade dom inte.

Min blick fastnade på skrivbordet som stod precis bredvid dörren in hit.

Jag gick sakta dit och kollade på väggen framför mig, Det var en massa bilder på folk jag aldrig sett förut. Det fanns röda ringar runt dem och pilar från en person till andra personer.

Jag kollade ner på skrivbordet där det låg papper huller om buller och det stack ut två foton från en av dokumenten. På dokumentet stod det 'Uppdrag 239' jag kollade funderat på det tjocka gulaktiga pappret och drog ut dom två fotona. Jag drog efter andan, Varför finns dom här? Varför är det röda ringar runt omkring dem?

Mor och far.

Vad är allt det här?

Jag stoppade snabbt tillbaka fotona och öppnade dokumentet för att sedan dra ut ett av papprena.

 

'Om;

'Rachel, 47 och Eric, 48 Shayne, Advokater i en av världens bästa advokatbyrå. Två barn, Derek, 19. Rio, 16.

 

Brott;

Allvarlig misshandel av dottern Rio, Stöld av advokatsbyrån och Mord.

 

Register;

Rachel: Tre års fängelse för narkotikabrott, Antaglien där hon mötte sin 'Make'

Eric: 15 års fängelse för mord på sina syskon.

Frisläppta den 15/2- 94.'

 

Det var det ända jag läste innan jag slängde ner pappret i dokumentet igen och la ner det på bordet. Tårarna sved i mina ögon men jag tänkte inte låta dem falla. Jag drog efter andan och fick över min andning på normal igen. Jag pustade ut och kollade på väggen igen som var framför mig.

Jag fastande på foton i mitten, Det var en kille i tonåren. Han hade brunt spretigt hår och mörkbruna ögon, Nästan svarta när han kollade in i kameran med en skyllt i händerna där det stod 'Jason McCann 734'.

 

Pilarna från honom pekade på 5 andra killar, Som det inte stod någonting om.

Runt omkring 'Jason' var det en massa röda ringar och ett litet nummer fanns i ena hörnet. 240.

________________________________________________________________________________________

Tror att vi kör utan bilder tills vi kommer ikapp med dom nya kapitlerna!

Men här är kapitel 3 :)